Jag tankte jag skulle kora en liten uppdatering om vad Monika gor vid 11 manader:-

– hon sager nu inte bara mamma och pappa och hej utan hon sager “Ka” om sig sjalv och pekar pa sig

– hon kryper valdigt snabbt och ar sa smidig pa att ta fall och att krypa in pa de mest omojliga stallen

– hon alskar att spela pa lappen, sin egen och mamma och pappas

– hon gillar att plaska i badkaret sa det stanker och vi blir helt blota

– hon pratar med alla gosedjur..ja allt som har ett ansikte. och har de tur far de en kram och en puss

– hon ar valdigt social och gillar sina kompisar, vara slaktingar och vanner och att vara med och att vara i centrum

– hon ar lite forsiktig for nya saker som stranden, havet och sandladan

-hon skrattar hogt nar hon gungar

– hon alskar att bli kittlad

– hon alskar att dansa och sjunga, hon sjunger “ahhh” eller “oooh”

– hon alskar bocker och ger oss Pippi-boken flera ggr om dagen for att fa hora sangen om Pippi Langstrump

– hon ar en riktig bolltrollare och alskar att kasta boll

– hon hjalper till att ta av och pa klader

– hon alskar att rota i atervinningssacken for papper, och helst ata en bit av ett kuvert el kartong

– hon ater all mat, och gillar yoghurt och valling valdigt mycket

– hon sager Mammmamamamammamama nar nagot inte gar som hon vill

– hon ar valdig fingerfardig pa ipaden och med leksaker och kan trycka pa sma knappar el tra upp ringar

– hon alskar sina aldre kusiner, och tittar med gladje pa dem och blir glad nar de leker med henne

– hon har en amerikansk pojkvan, de har aldrig setts men de ser foton och varann pa skype och blir overfortjusta

-hon har humor och alskar nar mamma gor fula grimaser som hon harmar

– hon kniper ihop ogonen och flortar

– hon kastar slangkyssar

Vilket ar det har varit. Det basta helt overlagset i vara liv. Det som har slagit mig med att bli mamma ar det har med fragan om hur man blir mamma. Nar sker den dar naturliga grejen? Nar kanner man att man ar foralder? Min kompis S fragade mig nar hon var har och halsade pa och jag bar ner vagnen och roddade allt man ska ha med sig. Vagnen, skotvaskan med allt det innebar. Jag gjorde allt av ren vana, och kande att det var en harlig fraga. Det ar stor skillnad pa nar jag under forsta veckan skulle ta mig ut med lilla M i vagnen och var sa orolig och osaker och helst bara ville sitta inne och titta pa mitt underverk. Omvarlden var alldeles for stor och farlig att ga ut i, med den har lilla dyrbara skatten. Och sedan kryper sig erfarenheten och sakerheten sig pa, och man blir foralder med allt vad det innebar.

Jag trodde innan jag fick barn att det skulle vara hela grejen fran plus pa stickan till att leva med sitt barn som ar att bli foralder. Men man blir ju egentligen foralder nar barnet kommer ut…alltsa det ar da det kanns verkligt. Visst var det underbart att vara gravid men for mig som gatt igenom missfall var det valdigt omtumlande och kanslosamt. Och denna oron. Man vet att man inte ska oroa sig for det ar inte bra, men anda sa vagar man inte ta ut nagot i forskott forran man ser sitt barn komma ut levandes.

Nagot jag ocksa tankt pa ar att det ar ingen skillnad att adoptera. Jag trodde det forut men nu borjar jag forsta att det inte ar nagon skillnad. For det barnet man foder ut ar en helt egen person som man traffar nar hen har fotts. Det ar i verkligheten utanfor livmodern man mots. Man mots och blir foralskad och lar kanna varandra. Jag vill inte forminska kanslan som man har som kvinna, att man vill mer an allt vill vara gravid och kolla ultraljuden och kanna dessa underbara sparkar. Och allt det som hor till som krampor och att langta och prata om det. Verkligen inte. For det ar fantastiskt saklart.

Det jag ville saga med det har inlagget var mest att att bli foralder ar sa himla haftigt. Hur det an gar till. Det finns inget som slar den kanslan och svart att forbereda sig infor. Jag vet att alla har sagt det till mig, men det ar som man nu forstar pa riktigt riktigt. Det ar vart all langtan, all vantan. Jag ar sa lycklig som har Monika. Vi ar sa lyckliga som far ha denna underbara lilla person i vart liv. Det har varit det basta aret i vart liv.

Vi har haft fantastiska veckor med OS-feber har i stan. Och det har varit superbra ordnat och alla har varit glada och trevliga och Team GB har tagit sa manga guldmedaljer! Well done London I’d say! Vi har saklart hejat pa Sverige i forsta hand och svenskarna var jatteduktiga overlag. Men att ha varit med om den har upplevelsen var verkligen coolt. Inte trodde jag att jag skulle bo kvar har nar vi fick reda pa for 7 ar sedan att London skulle ha OS 2012. Men jag ar hemskt glad att vi gjorde det.

Vi funderar pa att flytta till Sverige, det finns manga bra anledningar till att det ar dags nu. Vi ar grymt peppade och ser fram emot att ordna jobb och boende och komma narmare vara nara och kara. Och Monika far ga pa svenskt dagis. Som inte kostar 16 000 kr i manaden. Bland annat. Som sagt sa kanns det ratt. Men det finns ingenting i mig som vill flytta ifran London. Men jag vill flytta till Sverige. Jag tror det. Gulp. Det kanns overkligt.

Jag kan inte klaga pa London som hemstad, for London har verkligen allt och ar en stad att alska att bo i. Sa jag njuter i fulla drag av de manaderna eller aret eller vad det tar som vi har kvar att bo har. Det ar ju ingen slump att var dotter faktiskt heter London i mellannamn. Vi vill alltid att hon ska veta var hon ar fodd och att det var var karlek och vart liv i London som ar en del av hennes historia.

“Why, Sir, you find no man, at all intellectual, who is willing to leave London. No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford.” — Samuel Johnson