Vi har sedan var underbara semester fatt ta itu med en lacka fran var lagenhet till lagenheten under. Jag som ar hemma med Monika har fatt ta emot telefonsamtal, sms, knackningar pa dorren och besok fran byggnadsforsakringsfolk /granne /kakellaggare och rormokare i tid och otid. Och jag gillar det inte alls, men jag tror att de som har att gora med mig tycker att jag ar trevlig och tydlig och rak och latt att ha och gora med… Jag tror faktiskt det. Fast jag innerst inne tycker det ar valdigt drygt och krangligt att fixa och koordinera och prata och bestamma och trakiga utgifter… Ni vet, “mitt hem ar min borg” fungerar inte alls nar man har att gora med dessa situationer. Om vardagarna hemma med Monika vill jag kunna sitta och amma och lagga henne nar jag vill ostort, och ga ut och in osv nar jag vill. Det ar ju helt okej egentligen om alla hemma ar friska, men nar var lilla alskling far halsfluss mitt i allt detta…da vill man ganska ofta be folk att fara och flyga. Det enda vi fokuserat pa ar ju att Monika ska bli frisk. Och det ar hon nu, lilla pigga och glada Monika!

Men shit, vad det ar jobbigt i hjartat nar ens barn har over 40 graders feber och inget verkar hjalpa. Da ar man inte sa kaxig langre… Hon hade halsfluss och antibiotikan som vi fick nar jag var med henne till lakaren gjorde sa att det vande pa tredje dagen. Men innan det var det sa mycket oro, jag var helt slut efterat. 

Sa, nu har ni fatt veta att den overdrivet positiva glada Miss Unruly har haft en jobbig vecka. 

Men efter att ha varit nere sa gar det uppat igen. Och att Monika ar frisk och glad ar egentligen det enda som ar viktigt.

Det finns nagot kant citat som Elixabeth Stone sa som gar sa har:-

“Making the decision to have a child is momentous. It is to decide forever to have your heart go walking around outside your body”.

Jag haller med, men jag skulle vilja andra det till att “att bli foralder” istallet for “bestamma sig for att skaffa barn”. For att “bestamma sig for att skaffa barn” ar inte alltid lika med att bli foralder till ett barn. Sant onskar man sig att varlden forstod.

Daremot skriver jag under pa: “Att bli foralder ar att fran och med det och for alltid ga omkring med sitt hjarta utanfor kroppen”. Det stammer verkligen.

A journey is a gesture inscribed in space, it vanishes even as it’s made. You go from one place to another place, and on to somewhere else again, and already behind you there is no trace that you were ever there. The roads you went down yesterday are full of different people now, none of them knows who you are. In the room you slept in last night a stranger lies in the bed. Dust covers over your footprints, the marks of your fingers are wiped off the door, from the floor and table the bits and pieces of evidence that you might have dropped are swept up and thrown away and they never come back again. The very air closes behind you like water and soon your presence, which felt so weighty and permanent, has completely gone. Things happen once only and are never repeated, never return. Except in memory.

Fran “In a Strange Room” av Damon Galgut